Tankar när man sitter ensam i sitt korridorsrum
"Man känner sig så liten och ensam. Torts bekanta och släkt i närheten blir man så ensam. Man flyttar, man blir stor men jag känner mig bara mindre"
Det här ovan var mina tankar precis efter att pappa och lillebror åkt upp mot Stockholm igen. Solen sken in i mitt rum där jag satt i bäddsoffan och velade om jag skulle städa och göra allt superfint eller ta pappas råd och gå ut i solen. Efter mycket om och men, en kvarts bara sittande i soffan med tårar rinnande tog jag min kamera, satte på mig solglasögonen och gick ut. Dumpade en massa skräp på vägen och gick sedan in till Socialhögskolan. Tänkte att det kunde vara smart så att jag vet ungefär när jag behöver gå imorrn.
Blev en uppfriskande ca timmes promenad i solen och kom sen tillbaka och började fixa med det där allra, allra sista. Får se om jag finner tid innan inskrivning och upprop imorrn och kan skaffa lite fler pappersklämmor. Men trots att allt typ går bra och det känns helt okej och inget 'hemskt' har hänt är det många tankar i mitt huvud.
Jag känner mig fortfarande lite ensam, jag trodde att jag kanske skulle klara av allt det här rätt så bra. Jag menar jag åkte till USA och var där ett skolår utan att komma hem, jag spenderade åtta månader utan att se min familj, men det var annorlunda, jag hade liksom en familj där, en grund, ett stöd. Jag kände mig så mycket mer säkrare på att det var rätt tid och plats innan jag väl kom hit och började flytta in. Nu funderar jag ibland om det verkligen är tid, om jag verkligen är redo för det här. Jag hoppas att allt blir bättre när skolan drar igång, när man träffar fler människor när man lär känna de andra i korridoren mer än att bara hälsa. På något sätt, även om jag tror att det kommer bli superkul, så längtar jag till att nollningen är över, jag längtar till om någon månad eller två när allting är mer vant och man har fått en mer känsla av att det är rätt. Längtar till den känslan jag hade när jag vandrade runt på campus hemma i Stockholm och bara hade fullkoll, förutom när vi helt plötsligt hade föreläsning i ett helt annat hus än tidigare. Jag längtar till att kunna säga, tänka och känna att 'jag går hem'. Hem. Hem. Att få kalla ett rum i en korridor här på Delphi för hem. Det känslan längtar jag efter. Jag längtar något otroligt till att mina vänner kommer ner och hälsar på och jag ser framför mig hur mitt squad kommer hit och vi sitter och trycker fyra pers här i mitt lilla rum. Jag längtar till våren som ska vara så fin här nere. Jag längtar, konstigt nog, till nästa termin när jag får vara den som har varit här ett tag nu och kan få träffa novisher, kanske bli fadder, vara delaktig i nollningen och annat skoj.
Jag tänkte faktiskt att det här skulle bli väldigt deppigt, väldigt mycket om att jag kanske inte ska vara här och så men så blev det inte, jag tror just nu att det är så mycket inför morgondagen som gör att det blir mer positivt. Kommer så väl ihåg dagen innan uppropet på Psykologiska på SU, ångesten av att komma fel, fundera över om man verkligen hade kommit in på kursen, men nu känns allt familjärt. Jag vet ungefär i alla fall vad som ska ske, jag vet hur universitet går till, jag känner mig mer säker.
Kommentarer
