Måste bara skriva om det jag såg idag.

 

Var påväg in till Mariatorget för ett ärende mellan studierna och satt på tunnelbanan vid 11-tiden. När vi stannar på Östermalmstorg går ett antal passagerar på. Jag ser att en av dessa är en kvinna som säljer tidningar, de där som romerna säljer på gator och tåg, jag antar i och med det att denna kvinna är rom. Jag har länge funderat på att köpa en av tidningarna men har aldrig haft kontanter på mig och jag kommer på att jag just idag har det efter att jag växlat pengar efter resan. Passagerarna som går på sätter sig ner och även om hon ser lite.. ja, hur ska jag beskirva det, obekväm kanske (?) så sätter hon sig på ett av sätena. Mittemot henne sitter en tjej i min ålder som lutar sig fram och ler och vad jag uppfattar det som upprepar något som kvinnan sagt. Jag inser att de har ett samtal emellan och önskar att jag satt i samma fyrsäte. Jag ser tjejens ansikte från där jag sitter och ser intresset i hennes ögon. Tyvärr var det ett sådant där gammalt tåg, sådant som bara går på röda linjen fortfarande, så jag hörde inte mer av vad de säger när tåget börjar rulla. Under de minuterna det tar att åka från Östermalmstorg till T-Centralen försöker jag sätta mig i situationen, allt jag ser är tjejens ansiktsuttryck och de ord hon formade med sina läppar. Vid Centralen reser de sig båda och jag tror mig höra att tjejen frågar vart kvinnan ska. De klivar av åt olika håll och när vi fortsätter av perrongen ser jag kvinnans ansikte och jag tror mig se att hon ler. 

 

Nu är det omöjligt för mig att veta vad alla andra tänker och kanske uppfattar jag allting fel men det är fler än jag själv som såg konversationen och jag ser flera som verkar ha försvunnit i sina egna tankar. Det sitter en kille bredvid mig, kanske 25-30 år som verkar vara i liknande tankar som jag själv.

 

Jag kliver av vid Mariatorget och jag ser killen gå några meter framför mig, utanför Pressbyrån efter spärrarna sitter det ofta en eller två tiggare, denna gång en man. Jag går genom spärrarna och reagerar på att killen jag sett sitter på huk och pratar med mannen som sitter på en kartong med en tom kafekopp framför sig. Jag hör några få ord bland annat att killen frågar mannen om hans familj. 

 

Här tar mitt skrivande slut. Men jag blev bara så ja, rörd av dessa människor. Det är så många, bland annat jag själv, som bara går på. I mitt eget fall av ren osäkerhet, hatar att prata med folk jag inte känner spelar ingen roll vem personen är. Jag önskar att jag hade det modet, att ta upp samtal med någon person jag tycker verkar intressant, någon jag tror behöver lite sällskap.