Fortfarande i något som liknar chocktillstånd efter gårdagens mäktiga timmar. Stod ute i kylan i timmar och köade, person nummer 108 att befinna mig på plats så score på den. Har gått runt med "108" på högre handen hela dagen då jag inte fick bort det, inte för att jag överansträngde mig mycket till det. Dessutom har jag ont i hela kroppen, tappar rösten gång på gång och känner mig lite halvt seg men det är inget som bör vara långsiktigt och även om det så var, var det så värt det. 

 

Det var verkligen länge sedan jag kände mig så.. levande, cliché på den. Men verkligen det kändes så häftigt och underbart. Jag har svårt för att gråta på konserter, bio och sådant. Enda gången jag verkligen gråtit till filmer var väl sista Harry Potter filmerna och sista Hobbit filmen. Men där var det ju mer att det verkligen är slut nu än att det här är en sorglig del. Så var det lite nu också. När jag väl insåg att det är på riktigt, att Danny, Glen och Mark är i sama byggnad som jag själv och de är på ingång. Allt blir mörkt, strålkastarna tänds och musiken börjar, det bara sprack. Och entren. Så sjukt storslagen. Jag visste knappt själv vad jag gjorde eller tänkte, och så var det en av mina favoriter. Det kunde inte bli bättre! 

 

Skulle kunna sitta hela kvällen och bara skriva om min tankar och upplevelser om denna kväll som egentligen bara känns som en dröm men jag borde försöka få lite sömn så jag överlever morgondagens jobbdag och träningspass. Njut istället av bilderna som jag mirakulöst lyckades ta.